Sjukhetsuppdatering

Idag har jag varit i Stockholm för att röntga min hjärna. Det visade sig att jag och min medhavda chaufför/vän/stöd Germund hade åkt till fel ställe, men tack vare de snälla personerna som jobbade där så gick det att fixa att jag kunde röntgas där istället. Jag blev visad till rätt våning och satt där och väntade. Jag har under de senaste dagarna varit lite värre i min sjukhet, det har gått bra att jobba men ska jag vara ärlig har det varit jäkligt tufft och jobbigt. Jag är stolt över mig själv att jag ändå lyckaes klara av jobbdagarna. Tillbaka till dagens händelser! Jag lutade huvudet mot väggen och blundade medan jag och Germund diskuterade den fina inredningen, skämtade om att vi skulle sno den fina lampan och allmänt fördrev tiden. Jag hade hunnit bli riktigt trött då vi redan väntat en stund på att tiden skulle slå kvart i två så att jag kunde anmäa mig i receptionen. Både jag och Germund är sådana personer som hellre är en timme tidiga än att komma två minuter försent. Efter en liten stund kom en sjuksköterska och berättade att jag var för ung för att göra den röntgen jag hade fått en remiss till. Så det slutade med att jag fick göra en magnetröntgen, men eftersom jag inte var inbokad på en sådan så fick jag vänta i över två timmar. Tillslut blev det min tur. Hon som skötte röntgenmaskinen frågade hur jag mådde (jag svarade att jag var trött) och hon berättade snabbt vad jag fick ha på mig, vart jag skulle byta om och lägga mina grejer. Hon gick iväg medan jag tog på mig den blåa sjukhusrocken och när jag var ombytt och klar gick jag ut ur ombytesbåset och tittade runt för att se vart hon tog vägen. Jag hörde hennes röst från ett rum och kikade förstulet in. När hon såg mig sa hon skarpt: "Du får vänta lite. Jag ska göra detta först!". Instinktivt svarade jag okej och bakade bakåt eftersom hon sa det på ett sätt som fick mig att känna det som att jag gjorde något fel. Hon var i alla fall klar snabbt med det hon höll på med, men jag hade en känsla av att jag vat jobbig som var där. Jag var inte nervös innan röntgen, men det var jobbigt när det hela skulle gå så fort. Upp på maskinbädden, hon sa att jag skulle ligga helt still med hela kroppen. Hon gav mig ett par öronproppar, satte på mig hörlurarna, la på skärmen som låg på ansikter och sedan åkte jag in i maskinen. Hon hade inte sagt hur länge jag skulle vara där inne, hon hade inte berättat hur mycket det skulle låta (som tur var hade jag blivit varnade av andra) och hon fick mig helt enkelt inte att känna mig trygg. Jag tycker inte själva röntgen i sig är så läskig, det är bara det att min kropp reagerade reflexmässigt på de olika ljuden som maskinen gav ifrån sig. Om du aldrig har gjort en magnetrötngen så är det kanske lite svårt att förstå hur det känns. Jag var mest rätt för att jag skulle råka röra mig och något skulle bli fel. Jag blev plötsligt väldigt medveten om hur mina ben låg, att jag behövde svälja och så vidare. En annan sak som jag fann intressant var att mina ögon åkte fram och tillbaka under mina ögonlock, jag kunde inte hålla dom stilla! Jag tror jag var i maskinen i ungefär 10 minuter, eftersom ungefär tre låtar spelades (höll på att börja skratta när "ken lee" började spela, pga detta klipp). När det var klart åkte jag ut ut maskinen, maskinskötarkvinnan sa att min läkare skulle höra av sig och sedan gick jag ut därifrån till ombytarbåsen. Jag såg mig själv i en spegel och tyckte det var så skumt att se mig själv i sjukhuskläder. Jag insåg då att jag såg precis lika sjuk som jag kände mig. Det är ju ofta jag kan låtsas vara pigg. Jag har blivit en mästare på att spärra upp ögonen på ett naturligt sätt, le glatt ändå och spela mer pigg än vad jag är. Så när jag såg mig själv blev jag lite ledsen. Så när jag och Germund kom utt till bilen och spännigarna började släppa så kunde jag inte låta bli att fälla några tårar av utmattning och allmän trötthet över att vara sjuk.
 
Imorgon ska jag vila hela dagen och packa, för på fredag drar jag till Göteborg. Jag tror den resan kommer gå bra ändå, med tanke på sjukheten. Båda Sanna och Matilda som jag åker med vet hur jag mår och förstår om jag kanske inte hänger med på allt för att jag måste vila istället. Jag ska dock försöka pusha mig själv, för banne vad vi längtat efter denna resa! Jag får ta dagarna som dom kommer helt enkelt och om jag sover länge under morgondagen så mår jag nog bättre på fredag, hoppas jag! 
2

Vad är det egentligen som händer?

Jag är nervös. Jag är nervös över vad som egentliger sker i min kropp just nu. Nervös över vad som fattas mig. På måndag är det dags för läkarbesök, jag ska ta med mig min mamma för jag är så rätt att inte komma ihåg hur jag mått och undervärdera mina åkommor. Jag är även rädd för att glömma att fråga om saker och för att inte minnas vad läkaren egentligen säger. Så därför får är jag ytterst glad att min moder fäljer med, trots att jag snart fyller 23.
Jag har fått lov att hoppa av den här kursen jag håller på med nu, eller höll på med ska jag väl säga nu. Det känns som att jag ger upp, även fast jag vet att det inte är något jag rår för. Jag får tänka på de råd jag skrev i förra inlägget. Den kommande veckan ska jag vila vila vila så att jag kan ta tag i livet igen om några veckor. Det ska nog gå bra. Idag har jag kollat på SVT Play och skrivit ihop ett dokument till min grupp så de kan använda den informationen jag fått fram. Det känns konstigt att dom ska avsluta arbetet utan mig. Acceptera Mia, acceptera. 
 
 
 
 

Vårbal

Igår var det bal! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva den. Vi åt god mat, pratade med våra trevliga bordsgrannar, sjöng snappsvisor och allt annat som hör en bal till. Jag är oerhört glad för gårdagen, den gjorde mig dock även lite ledsen då jag märkte hur min kropp inte orkade allt jag ville göra. Jag orkade inte stå hela tiden, kunde inte sjunga för full hals på snapsvisorna, jag fick gå och sätta mig och vila emellanåt när de andra dansade runt på dansgolvet. Jag är oerhört tacksam att jag kunde vara med överhuvudtaget, men under kvällen så kunde jag inte släppa att min kropp kommer bli oerhört slut av detta. Jag kan tänka mig att det kanske är svårt att förstå hur jag ena dagen inte orkar göra vissa saker medan jag en annan orkar gå på bal och ser ut som att jag mår bra, men det gjorde jag inte. Körde lite på "fake it til you make it" och det verkar ju vara så min sjukhet fungerar, ibland är det inte lika dåligt som det var dagen innan och andra dagar är det sämre.  
 
Allt som allt var kvällen väldigt fin. Det bästa var nog hur glad Maja var över hela grejen. Det var hennes första sittning någonsin  och hon var lyrisk. Det är så himlans kul att fixa upp sig och ha långklänning på sig. Jag kände mig lite som en filmstjärna med min fluffiga bolero och röda läppstift. Idag, såhär dagen efter, har jag bara vilat och varit oerhört glad över att jag knappt blev bakis.